fivepastsix

Ja, usch. Jag fick lite hemlängtan sådär på tisdagskvällen. Känner bara för att vara hemma i en välbekant famn. I mammas eller pappas, i Calles eller i mitten av en gruppkram av mina bästa tjejer. Att kunna sänka axlarna som är konstant uppdragna. Lite så känns det i alla fall. Alltid på spänn. Vill somna i baksätet på vägen hem från Arlanda med mamma och pappa där fram. Få höra att jag är bäst, minst en gång i veckan. Äta fisk i ugn, vill jag göra. Och Fröig. Jag vill vara lilla Nea ikväll. Jag vill inte ha något ansvar, krav på mig, vara stor och stark. Jag vill vara liten och svag för en stund och känna att det är okej. Jag vill prata svenska. Jag vill gå i skolan. Jag vill åka kollektivtrafik. Jag vill läsa en svensk bok när jag åker kollektivtrafik. Jag vill få sms från en älsklingtjej där det står "Vill du komma på kaffe?". Allt det där känns så långt borta. Och det gör mig så ledsen. Jag känner mig liten och ensam. Jag är inte alltid stor och tuff, som ni kanske tror. Mina känslor skrämmer mig. Jag tillåter mig inte riktigt att känna mig ensam och liten. Men ni vet att jag alltid klarar mig. Det är lite av min image. Och jag vet att det är sant. Jag klarar mig. I'll be just fine. :) Men alla har vi våra dalar. Denna kvällen är en dal, hoppas på att morgondagen är en topp. Men jag längtar hem. Hem till det bekanta och mina älskade. Men jag är inte färdig här än, långt ifrån. På söndag har jag varit här i 5 månader. 7 to go!

Jag behöver en kram. :(

L