fivepastsix

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt mörkrädd. Har fått det berättat för mig att när jag var liten så var jag inte rädd alls, blev bland annat uppskickad av storebrorsan att tända lyset på övervåningen innan han säkert kunde gå upp, men det är ingenting jag direkt minns. I alla fall har jag varit mörkrädd väldigt länge. Mörkret har alltid skrämt mig, att inte veta vad som finns där. Jag är faktiskt en ganska förnuftig människa (även om vissa kanske vill säga annat ibland, men schysch) och jag VET ju att det inte finns monster, zombies och liknande. ÄNDÅ skrämmer jag upp mig nåt så vansinnigt att jag håller på att kissa på mig och vill skrika rakt ut. Men inte längre. Jag tänkte på det när jag gick tillbaka till mitt gästhus ikväll. Går alltid med en ficklampa, men glömmer alltid att ta med dem tillbaka till andra huset. Vilket innebär att jag har en fin liten samling ficklampor här, men hade ingen att använda ikväll. Skitsamma, tänker jag, och går lugnt mot mitt hus. Genom trädgården, öppna grinden, över en liten bro, fortsätt framåt, sväng av till vänster, upp för en trappa, över en stor altan, till höger, upp för nästa trappa och in genom dörren. Det var verkligen SVART. Kan vägen så bra nu så det var inga problem att ta sig fram med endast mobilen som hjälp. Och jag var inte det minsta rädd. Vill verkligen poängtera hur MÖRKT det verkligen var. Jag såg inte min egna hand om jag höll den framför mig! Och jag klarade det. Och jag var inte rädd och paranoid och barnslig. Har jag äntligen vuxit ifrån min helt omotiverade mörkrädsla? Det verkar så. :)

Ni kan applådera nu.

Onsdag imorgon så ska till bibbland med Challe.
På kvällen är det skola för min del. Har läxa igen, denna gången
på siffrorna 1-60 plus vissa ord som vi ska veta om det är el eller la och vad dom blir i plural
och hur dom stavas och vad deras regel är osv. Ska kika lite på det nu.

heejdåå

L