fivepastsix

Det har det. Eller väldigt jobbigt faktiskt. Så jobbigt att jag inte ens kunde svara på min mammas mejl om när jag ville att dom skulle komma på besök pga. att jag inte visste hur länge jag skulle vara kvar. Jag har fått krupp på min värdfamilj som bara verkar glömma varför jag är här. Att jag lämnade inte allt jag har där hemma och reste över halva jordklotet för att bara se dessa väggar, bara träffa dom, deras släkt och deras vänner. Och ständigt vara stand-by. Jag FÖRSTÅR att dom är trötta och slitna och inte har sovit på 7 månader, jag FÖRSTÅR att dom fick vänta länge på att få en au pair, jag FÖRSTÅR att det är mycket att ordna för Kate och att det är lätt att glömma saker (som min lön t.ex.) och jag kan till och med förstå att hon känner att hon har rätt att sätta mig i arbete med en gång och ställa krav, men jag tycker INTE att jag förtjänar att jämföras med den nanny hon hade innan (som är närmre 50, har egna barn och har jobbat som nanny längelänge) eller att så fort jag kommer upp på morgonen få höra hur hemsk deras natt var och att dom hade behövt min hjälp tidigt på morgonen. Jag är 21 år. Jag känner inte er. Ni känner inte mig. Jag gör allt för att ni ska vara nöjda med mig, men jag tycker inte att jag får nåt tillbaka. Jag är ingen professionell nanny som ni ska ha till hands dygnets alla timmar, jag kom hit för att passa barn, självklart, man även för att få upplevelser, se saker, träffa folk! Jag har inte fått chansen att göra nåt av det. Jag läser om alla andra au pair-er som träffar varandra hela tiden och hittar på roliga saker. Jag MÅSTE få ett ordentligt schema som börjar nästa vecka. Jag får inte LOV att jobba mer än vad som är sagt. Jag ska ha tid att leva också, göra det jag vill. Det är så himla mycket mer som måste ordnas och det med hjälp av Kate och Michael. Men det känns bara som om jag är i vägen! Hela känslan är liksom "suck, tar det aldrig slut? Hon är väl här för att jobba". Ska det verkligen vara så? Ibland vill jag bara skrika "MEN JAG DÅ?!?" Jag vill vara kvar. Jag vill vara stark. Jag vill bara att familjen här ska förstå min sida i det hela också, är det för mycket begärt? Måste prata med dom. Imorgon eller på söndag.

Imorgon ska jag träffa Emma och Anne-Sofie, mina roomies från NY-veckan! Ska bli sjukt kul, trevligt, mysigt osv. Vi ska ses i Northbrook Court mall som ligger 10 minuter (gång) här ifrån kl 1. Hoppas det känns bättre efter att ha fått bitcha lite. Prata lite svenska. Med folk som är lika gamla som jag! Gud, vad jag har saknat unga människor. Man tog det liksom lite förgivet under hela Oslo-tiden, haha. Allt man träffade då var ju unga människor. Ni där hemma, ta varandra inte för givet ;) Smutsiga converse, stuprörsjeans, billigt vin, prat om oviktiga saker, hög förbränning (haha) och slät hy. Haha, jag vill aldrig blir gammal. Jo, det vill jag. Men inte än. Inte än på mångamånga år. Och speciellt detta året vill jag känna mig ung och oövervinnerlig. Det här är MITT år. Det var ju så det var sagt! Och om ni tar det ifrån mig, då j*vlar.
Då sprayar jag OBAMA med röd text på er vita heltäckningsmatta.

Allt för idag, godnatt

L